Förvirrad

Kolla in detta då, mina begoniaknölar ser ut som att de fått kondylom, ha ha :-) Dock ett väldigt gott tecken tror jag. Sägs det i alla fall.

Jag har mina perioder av långt-ner-i-botten. Är på väg dit igen, hamnar där med jämna mellanrum och det håller i sig ett par veckor. Det har varit lite mycket nu och när tillräckligt många saker hänt så dyker jag. Den här gången är jag ändå förberedd. Vet att det går över. Men lika jobbigt är det ändå.

Imorgon ska jag och Rasmus shoppa. Har ju varit inlåst hemma i en vecka, drygt värre och inte något jag är överlycklig för. Men min lilla prins är frisk nu och grymt skön kille igen. Prinsessan ska till sin pappa och som vanligt är ångesten här som ett moln, följer mig överallt. Värst är det ändå när man sitter vid middagsbordet på fredagen och undrar varför det är så lugnt. Ingen som berättar med yviga gester om hur dagisfröknarna sagt och gjort, vilka killar hon pussat, vilka monster hon skulle skjuta med pilbåge, ingen som hjälper Rasmus att skölja av tallriken, ingen som tjatar om att få vara uppe längre än Rasmus. Tomt räcker inte som ord. Hon är en alldeles för stor del av mig för att det är nog för att beskriva.